Vill du inte läsa om gnälleri så bör du nog sluta läsa här och nu   

Ibland känner jag att jag bara måste få tycka synd om mig själv, och de senaste veckorna har tyvärr varit just sånna dagar.   Försöker vara positiv och tänka att det blir bättre, men när man har smärta så hamnar man i en svacka som känns rätt hopplös.

För den som inte vet och känner till så har jag i ca 10 års tid haft väldigt ont i ryggen till och från i veckor och månader i sträck, kom efter ett ryggskott när jag skurade golvet inför en flytt och det var så kraftigt att det tog 6 månader innan jag kunde röra på mig hyffsat.. Därefter har det som sagt kommit och gått rätt kraftigt..

I år har jag varit sjukskriven sedan januari, gått på rehab flera dagar i veckan, gått hos kiropraktor och klarade knappt av att arbeta halvtid och i maj blev jag återigen heltissjukskriven över sommaren pga ryggen och även depression.   

Fick även göra MR där det visade sig att jag har små diskbråck på två kotor samt även måttlig atros i ländryggen, vilket orsakar mina smärtor i rygg och ben.

Har även troligen gått med en inflammation i hela ryggen i nästan 10 år som jag tidigare i våras lyckades bli av med efter månader av behandling, inflammationshämmande, massage (hos kiropraktor)och kylgele.

Vissa dagar kan det vara så illa att jag knappt kommer upp ur sängen och det värsta är att jag vet aldrig när dessa dagar kommer, och det påverkar allt i mitt liv.. Att dammsuga eller hänga tvätt kan trigga igång om jag har otur och inte tänker mig för att lyssna på vad kroppen säger.

Tyvärr följer även min smärta hur vädret är, är det kallt så blir jag sämre likaså om det är för varmt och om vädret växlar för mycket (varmt/kallt/torrt/fuktigt).

Både förra året och detta år har jag varit tvungen att minimera det jag älskar att göra, nämligen att ställa ut hundarna.. Tror jag var på 3 utställningar förra året, och skickade iväg en av de mina med bästa vännen till Danmark för att få hunden till champion (vilket hon blev) helst hade jag ju velat åka själv och träffa alla nära och kära i DK..

Och denna säsong har inte varit bättre den heller, bara kunnat åka iväg på 4 utställningar i år, så det känns rätt surt. En stor nackdel är ju att när jag anmält hunden/hundarna vet jag inte om jag kommer att vara så okay att jag kan komma iväg, visserligen brukar jag försöka välja de närmaste just av den orsaken att har jag en väldigt dålig dag så är jag hemma fort..

Eftersom jag tycker det egentligen är rätt "pinsamt" att visa att jag har smärta så biter man ihop när man är ute bland folk eller har gäster.. För vem gillar gnällisar som ältar att man faktiskt har grymt ont?  

Juni i år var faktiskt en väldigt bra månad för mig, många var dagarna som var helt smärtfria, endast lätt molande värk på morgonen som lättade allt eftersom dagen gick..   

Och det resulterade i att jag började fota en hel del, något måste jag fylla mina dagar med och jag pratade med läkaren, sjukgymnasten och kiropraktorn om just detta med fotografering och hur det kunde påverka min smärta.. Alla tre sa att det bara var bra, just pga att jag rör mig med hela kroppen då, och har man atros är det väldigt bra att röra på sig.  

Tyvärr fick jag ett bakslag igen nu i mitten av juli och just nu känns det som det blir sämre och sämre igen..   börjar misstänka att jag kanske börjar få inflammation igen i ryggen så kylgelén börjades använda igen nu ikväll med förhoppning att det ska ge med sig likaså inflammationshämmande..

Var även tvungen att ta en av mina starkare tabletter idag som jag inte behövt ta på länge..

Bakslag ja, men försöker givetvis vara positiv och inte gnälla - försöker tänka att det släpper snart..