Insåg att jag varit totalt värdelös på att skriva något på länge.. Men lusten har inte riktigt funnits där, glömt bort lite och livet har knallat på i snabb takt..   

Hemsidan ligger fortfarande nere just nu pga att jag inte haft råd än att köpa det efterlängtade webdesign programmet och jag vill absolut INTE sitta och använda ett gratis program som jag kommer bli vansinnig på så därför avvaktar jag.. 

Vad som händer i kenneln, kullar som planeras, valpar som föds mm uppdateras fortfarande på vår facebook sida (sök antingen efter Thairghay's kennel) eller denna länk https://www.facebook.com/thairghays 

Just nu har vi 4 små knytten på 2 veckor efter vår lilla Diva och Whispering Valley Tornado, 3 hanar och 1 tik. 

Dessa föddes under väldigt dramatiska omständigheter natten till 29/6 (lördag), Diva låg för lågt i kalk och kom inte igång med värkarna men efter kalkdropp hos vetten så svischade värkarna igång inom 15 minuter..

Men då vi såg att valpen åkte in och ut, tassar som blev mörkblå, såg vi att något inte stod rätt till, dels låg valpen bakochfram (eg inte så konstigt) men den låg även upp och ner och låg som i vakum så hur vi än gjorde fick vi endast ut den till magen sen gled den in igen, precis som den låg i ett spänt gummiband..

På något sätt lyckades vi faktiskt vända på lill proppen och med hjälp av lasso kring magen (för att förhindra att den åkte in igen) så kom den till slut ut efter nästan tre timmar. Gissa om vi var förvånade att lilla knyttet faktiskt levde, och någon minut med syrgas så visade det sig att han var en av de piggaste och starkaste illbattingar jag någonsin sett..

Tyvärr började Diva bli utmattad och när nästa började komma och låg lika illa så bestämde jag mig för att låta dem genomföra kejsarsnittet som vi börjat diskutera..

En halvtimme senare kom de in med ytterligare 3 vrålande och galnaste bebisar jag någonsin sett.

Tiden efter blev ingen frid och fröjd kan jag direkt påstå, Diva med hög feber, rejäla blödningar och flytningar, ville inte äta eller dricka, knappt mjölk till valparna som mitt på dagen (endast några timmar efter de föds) gått ner 40 gram och började bli uttorkade.. 

Vette kom och vätskade Diva 2 gånger under lördagen och valparna fick sig även de vätska, stödmatning påbörjades dygnet runt med 2-3 timmars mellanrum och de började svara genom att öka något gram.. 

Tror jag sov max 1 timme per natt i stöten, inte för valparna för de blev trots att Diva var dålig så tog hon hand om dem, de betedde sig som mina valpar brukar göra, varma, tysta och aktiva när mat nalkades, utan oron låg hos Diva som jag inte fick ner febern på.. Satt och vattnade henne med spruta (30-50 ml per gång) med druvsocker i vattnet och rejält uppblött mat i spruta en gång i timmen för att hon skulle få i sig vätska och energi, därefter blev valparna nappade..

Från att tempen pendlat uppåt så började den sakta att vända neråt och efter en vecka var hon feberfri och återhämtat sig..   

Dock i samma veva som Diva's valpar anlänt så insåg jag att Bell förlorat sin hide-and-seek valp, fredag eftermiddag så hördes den med stetoskop och allt lät bra.. Däremot lördag så var den bara borta.. Så någon gång under natten så dog den..   

Bells temp började droppa på lördags kvällen och vi hoppades att den skulle kunna komma ut den naturliga vägen även fast den var död.. (konstant telefon kontakt med Djursjukhuset hade jag), men då Bell under söndags eftermiddagen fick lite gröna flytningar så åkte vi, nu skulle den f*n ut..

Visade sig att den redan börjat ruttna men inte orsakat någon skada hos Bell (tack och lov)..

Nu mår både Diva och Bell bra, likaså bebbarna J.

De har haft en lång väg framför sig och trots att de idag är 16 dgr så har de minst 2 dagar kvar till dubblad födelsevikt, tre av fyra har öppnat båda ögon och en är just nu enögd (öppnas nog under morgondagen). En av bebbarna har börjat morra och wobblar runt, leker och trillar omkull..

Namnen jag har valt till dem är

• Jigsaw Puzzle (hane, vit/röd, den som kom ut där den skulle) - pga vi fick lirka ut den och försöka få allt att passa ihop.
• Jailbreak Blues (hane, vit/röd) - pga den rymde från sitt fängelse till slut med hjälp 
• Jig Is Up (hane, ev trf) - bara för att jag blir glad av namnet och valpens underbara bläs.
• Juicy Fruit (tik, vit/röd) - bara för att hon är så smaskig.

Idag fick jag hem mitt "nya" arbetsbord   - höj och sänkbart och även vinklingsbart, med andra ord helt perfekt för det jag pysslar med på fritiden:- tecknar, syr, gör koppel (både vanliga och utställning), halsband, armband med mera. Lite småfix kvar så är min pysselhörna såsom jag vill ha det..   

Ska försöka plocka upp fotograferingen mer igen. I helgen var vi i Tännforsen, kikade in vattenfallet och ishotellet där.. Har ni inte varit där tycker jag att ni verkligen ska åka dit.. 

Passade ju givetvis att fota fallet och hotellet, några av de 250 bilderna sm jag togs finns på Facebook (dock kan bara mina vänner se dem) då jag tycker att mitt privatliv jag väljer att inte skriva om här har folk som inte är mina vänner inte med att göra överhuvudtaget, och vissa smyger ju bara runtför att spionera..   SÅ det som jag vill dela med mig till andra som inte är mina vänner skriver jag här, annars får det vara..   

Funkar förresten superb på nya jobbet också, trivs sanslöst bra där och jag lär mig hur mycket som helst inom veterinärmedicin.

Starta ju inte i bästa skick då jag värsta återfallet med ryggen jag haft på många många år, krampade som f*n, tårarna sprutade, kunde inte röra mig, panik, höll på att falla ihop i en hög, svartnade för ögonen och kallsvettades... Maken blev orolig och ville ringa ambulans och DÅ är det illa.

Tack och lov hade jag kramplösande tabletter hemma.. Nu är det hyffsat igen och för tillfället vägrar jag äta min medicin mer än i yttersta nödfall.. Och hittills har det funkat bra..   

Och jag tror att det beror på att livet känns värt att leva igen och jag är på en arbetsplats som tar hänsyn till mig och som jag trivs makalöst bra på..   

Någon har troligen även sett att min hemsida inte uppdaterats på länge och det är för att jag hade en datakrasch i december och med den så dog min dator så pass att jag gav upp och med det så har jag inget hemside program och håller på att skrapa ihop till ett som är kompatibelt med Mac..

Kommer nog ta ett tag så följ vad som händer i kenneln på vår kennelsida på Facebook

https://www.facebook.com/thairghays 

Den är öppen för alla att titta på, har valt att inte låsa den så folk kan följa vad som sker utan att vara "vän" med oss..

Det stora just nu som sker i kenneln är väl Mistys dräktighet som man kan följa där om man vill..   

Ha det gott där ute, för nu ska jag fortsätta pyssla..   

Vid årsskiftet packade vi ner hela huset (inte själva huset då) i Enköping, tog vårt pick och pack och drog kosan till Åre Kommun i Jämtland.

Vi fann vårt nya större drömhus utanför Järpen. Efter lite mer än en månad i nya huset så har vi fortfarande inte riktigt vant oss vid storleken, har ju nu ca 100kvm mer än vi är vana vid och större tomt, dessutom rör det sig en hel del människor på promenad, både till häst och till fots med eller utan hundar.   

Djungeltrumman gick rätt fort att det flyttat in nytt folk med kennel dessutom och grannarna kommer gärna förbi för en snabb pratstund om de har vägarna förbi och om vi är ute. Bara kul att träffa spontana och trevliga människor, för det är verkligen Jämtlänningarna..   

Vyerna här uppe är helt sanslöst vackra och jag slås fortfarande (och kommer nog alltid att göra det) av hur underbar fjällvärlden är och hur ren luften är.   

Att kunna stå i mitt kök och glutta ut och se en bit av berg (även om jag får glutta runt hörnet) gör att jag njuter av varje ögonblick.

Någon vacker vinterdag ska jag försöka få med maken (när han är ledig från sina jobb och jag från mitt) och åka ut i naturen och fota den vackra Järpen naturen.

Har fått tillbaka inspiritationen till att börja måla igen, är inne på nr 3 nu, även om jag blev tvungen att ta en ofrivillig paus i två veckor med den jag håller på med nu (de som känner mig vet varför) så känns det helt makalöst kul att faktiskt återfått lusten till att måla igen, det är något jag totalt saknat sedan 2009, jag vet idag varför den försvann men det är något jag inte tänker tala om vilken anledningen är, jag har iaf gått vidare och trots värk så njuter av livet igen..   

Har tom lärt mig att fläta utställningskoppel, göra vanliga koppel med eller utan reflex, halsband och tvillingkoppel.. SÅ man kan nog säga att inspiritationen och skapandet tagit fart och form igen..

Nedan några av mina koppel/halsbands alster   

Nu i februari påbörjade jag dessutom arbetsträning, för att se vad jag fysiskt klarar av för att kunna komma tillbaka till arbetslivet och återgå till ett normalt (?) liv igen. 

Jag vet tyvärr att vägen tillbaka kommer vara både lång och kantig, men jag fick min plats hos något jag brinner för; dvs inom djursjukvård - och det gör återkomsten lättare..   

Och att vara uppskattad på arbetsplatsen där min kunskap uppskattas och eftertraktas och jag som individ (trots min sjukdom) respekteras är helt underbart..   

Nu i slutet av februari (under en period då kliniken är stängd) så kommer jag gå en "starta eget kurs" på AF för att utveckla mina ideér, om jag startar eget återstår att se, de är inget som är hugget i sten utan är bara i funderingsfasen än, men de senaste månaderna har iaf AF stöttat mina ideér..   

Så ja, livet känns rätt positivt just nu.. 

Tänk vad fort tiden gått och det har hänt massor så det är faktiskt omöjligt att dra upp allt..  

Första som hände (samma dag som förra inlägget) var att jag faktiskt sa upp mig från mitt jobb av många olika anledningar som jag inte tänker dra upp.. Och några veckor efter det så började jag må helt makalöst utmärkt så det var inte en dag för sent, och nu en månad efter min sjukskrivnings sista dag så försöker jag hitta en arbetsträningstjänst tillsammans med AF i januari, men då vi hittade ett underbart hus   några (?) mil     från Enköping så är vi nu i full färd med att packa ner alla våra pinaler för att dra norrut den 1 januari..

Nytt år - ny stad - nytt liv..    

Och det mina vänner, måste jag erkänna känns j**ligt skönt, även om jag kommer väldigt långt ifrån mina nära och kära så gör maken och jag äntligen slag i saken och förverkligar en dröm vi haft i många många år.

För någon vecka sen hade vi fint besök från Göteborg av lilla Luna (dotter till Khash) med bihängande trevliga matte och löptik..   

Jag har ju inte kunnat åka ner och titta på Khash's första fem bebisar som jag hade velat, tågresan tar ju för lång tid för mig än så länge så därför har det inte blivit av.

 Luna - Alice In Chains Bring Me Khash - 4 månader
Blev glatt förvånad över att Luna faktiskt är classic tricolour och inte trefärgad, hon har en otroligt fin exteriör, mycket fina vinklar runt om och en i mitt tycke vacker topline med bra hals och mycket lovande päls. Ja, där kommer nog Lilian få något att bita i för det verkar som om liten Luna ärvt mormor Bells päls.. hehe  

Enda som jag hade synpunkter (kräsen som jag är) på var att hon har lite öppen svansbåge (men den kommer falla ner och bli bättre sen), lite lätt vänsteröra (ömsar tänder) och skulle önskat lite rejälare skalle.

Men hon är så jäkla läckert byggd och har helt underbara rörelser (rörelse tokig som jag är)    och ett härligt temperament så jag är mycket nöjd över resultatet..   

   Har smått börjat oroa mig igen för Soya och bara går och väntar på att hennes blåsa ska börja bråka igen, hon kanyltömdes ju senast i april så det är ett bra tag sen sist och det brukar komma med konstiga mellanrum.

Är ju orolig att det kanske kan komma och bli lika intensivt som det blev ett tag efter hennes akuta operation i fjol då de kom så tätt inpå att vi började fundera på om det var värt det för henne i långa loppet.. Men då var vi tvugna att ge henne lugnande och i våras gjorde vi ett test (på min inrådan) att inte ge lugnande utan låta henne vara vaken. Soya är ju helt underbar och lätt hanterad så hon accepterade med lätthet att vara vaken så både vi och vet blev glada över att slippa ge henne lugnande under kanyltömning.

Nu är det iaf ett tag sen hon tömdes sist och vi känner genom hennes blåsa flera gånger varje dag så att den inte överraskar oss.. Enda förändringen är att jag varit sjukskriven en längre tid och varit hemma mestadelen eller kommit hem runt lunch.. Soya lider ju lite av separationsångest och stressar upp sig (varför vet jag inte) när hon lämnas hemma.. och det är det enda jag kan tänka mig som är skillnaden - hon har inte stressat upp sig lika mycket när man gått..

Misstänker ändå att det kommer komma tillbaka snart, tar inget för givet längre..

  Bell löper i alla fall nu, och när Bell löper åker alla hanar på rejäla hurringar bara de tittar på henne.. Och hon kastar evil eyes på dem och är det någon som har rejäl pondus i blicken, så är det Drottning Bell..   

För någon vecka sen hade vi fint besök från Göteborg av lilla Luna (dotter till Khash) med bihängande trevliga matte och löptik..   

Jag har ju inte kunnat åka ner och titta på Khash's första fem bebisar som jag hade velat, tågresan tar ju för lång tid för mig än så länge så därför har det inte blivit av.

 Luna - Alice In Chains Bring Me Khash - 4 månader
Blev glatt förvånad över att Luna faktiskt är classic tricolour och inte trefärgad, hon har en otroligt fin exteriör, mycket fina vinklar runt om och en i mitt tycke vacker topline med bra hals och mycket lovande päls. Ja, där kommer nog Lilian få något att bita i för det verkar som om liten Luna ärvt mormor Bells päls.. hehe  

Enda som jag hade synpunkter (kräsen som jag är) på var att hon har lite öppen svansbåge (men den kommer falla ner och bli bättre sen), lite lätt vänsteröra (ömsar tänder) och skulle önskat lite rejälare skalle.

Men hon är så jäkla läckert byggd och har helt underbara rörelser (rörelse tokig som jag är)    och ett härligt temperament så jag är mycket nöjd över resultatet..   

   Har smått börjat oroa mig igen för Soya och bara går och väntar på att hennes blåsa ska börja bråka igen, hon kanyltömdes ju senast i april så det är ett bra tag sen sist och det brukar komma med konstiga mellanrum.

Är ju orolig att det kanske kan komma och bli lika intensivt som det blev ett tag efter hennes akuta operation i fjol då de kom så tätt inpå att vi började fundera på om det var värt det för henne i långa loppet.. Men då var vi tvugna att ge henne lugnande och i våras gjorde vi ett test (på min inrådan) att inte ge lugnande utan låta henne vara vaken. Soya är ju helt underbar och lätt hanterad så hon accepterade med lätthet att vara vaken så både vi och vet blev glada över att slippa ge henne lugnande under kanyltömning.

Nu är det iaf ett tag sen hon tömdes sist och vi känner genom hennes blåsa flera gånger varje dag så att den inte överraskar oss.. Enda förändringen är att jag varit sjukskriven en längre tid och varit hemma mestadelen eller kommit hem runt lunch.. Soya lider ju lite av separationsångest och stressar upp sig (varför vet jag inte) när hon lämnas hemma.. och det är det enda jag kan tänka mig som är skillnaden - hon har inte stressat upp sig lika mycket när man gått..

Misstänker ändå att det kommer komma tillbaka snart, tar inget för givet längre..

  Bell löper i alla fall nu, och när Bell löper åker alla hanar på rejäla hurringar bara de tittar på henne.. Och hon kastar evil eyes på dem och är det någon som har rejäl pondus i blicken, så är det Drottning Bell..   

För några dagar sen skrev jag ett inlägg i bloggen och strax innan jag var klar och skulle publicera så blev det en glitch i internet trafiken, som vi får av någon konstig anledning med jämna mellanrum här ute mitt i vischan, en av nackdelarna att på på landet utan bredband eller adsl och dessutom i radioskugga, så ibland strular internet och även mobilerna så samtal och sms inte kommer fram som de ska.. hur som haver som blev det just en sådan glitch i trafiken så fönstret stängde sig och allt försvann.. och givetvis har jag ju inte lärt mig av tidigare händelser så det var inte sparat, så jag orkade inte skriva om det..  (och nu la smileysarna av).

I fredags var jag hos sg igen och rehabade, vissa av övningarna är hemska men måste verkligen göras och oavsett hur ont jag har så ger jag fan på att de ska göras noga och gärna lite extra länge och en gång till bara för att.. och nästa gång kanske jag klarar några sekunder till.. För med min rehab handlar det inte om att utöka med minuter utan bara sekunder..

Extra kul denna gång var att det var fullt och många skratt blev det, oftast är vi ju samma människor vid samma tidpunkter, med olika krämpor så man lär känna varandra lite grann under tidens gång.

Efter min timmes träning tog jag en promenad på asfalt, behöver ju träna på den biten oxå då det blir rätt stumt för mig att gå på det trots att jag har sånna där walking shoes med luft i så hjälper det föga..

På skoj och för att veta hur långt jag kan pressa mig själv så testade jag en grej i går, klockade hur lång tid det tog att grooma Bell (mest päls och hade lurviga fötter), har ju trimbord, tog tolv minuter att fixa henne och då ögnade jag på tv:n imellanåt.. (ingen direkt värk)

Vilade sen en stund så nästa resultat inte skulle påverkas, tog nästa hund, mindre päls med lika lurviga fötter, den tog sammanlagt tio minuter att fixa.. (fortfarande ingen direkt värk)

Vilade igen för att jämna ut... tog fram dammsugaren (har ju ett sånt där långt skaft så jag ska slippa böja mig) och dammsög hela lilla huset,, det finns ju som sagt en hel del gömmor i ett hem och vissa saker som måste flyttas som tex skohylla osv för att komma åt, det tog 20 minuter och medel pulserande värk redan efter fem minuter i vardagsrummet (där jag alltid börjar)..

Vilade därefter igen, och städade toalett - fem minuter senare så gav ryggen upp och resterande av kvällen var jag tvungen att spendera i ryggläge..

Och hela söndagen knastrade det långt upp i axlar, medel till måttlig pulserande och blixtrande värk hela dagen, gubben fick hjälpa på kvällen att korrigera bäckenet såsom min läkare visat att vi ska göra när jag känner att det blir så och tvungen att ta värktablett.

Lärd läxa från detta: Ja, att jag fortfarande inte kan göra vissa saker i ett svep utan att jag måste pausa i viloläge en lite längre stund när det första tecknet på värk kommer eller helt enkelt avsluta på en gång och vila och fortsätta dagen efter.. (vilket är rätt jobbigt att avsluta mitt i en dammsugning, för vilken djurägare dammsuger bara ett rum?)

Tidigare i veckan åkte förresten Scottie iväg på liten semester vistelse, hos en kär vän, rätt tomt utan Kåt-ten och det märks att han inte är här.. Inga mörka snälla Scottie ögon som blickar mot mig och duttar på mig när jag äter.. Saknar honom massor, det gör jag alltid när han åker dit fast jag vet att han har det kalas bra där. :) Men det märks verkligen att en fattas och det är eg ingenting som jag vill göra men denna gång var det bäst så då vi får besök av löpande tik med ägare som ska paras (ja, hunden inte ägaren) med en av de andra pojkarna, och de andra får stå på stand by om den första inte grejar det (blir tikägarens val vilken i så fall), och Scottie mår bäst av att inte vara hemma då.

Är ju även bestämt sen ett tag tillbaka att Panda ska flytta hem igen, han skulle eg ha åkt förra månaden men eftersom jag (för mycket i huvudet just nu pga av vissa omständigheter) hade glömt att fylla på de nödvändiga sakerna och boka tid hos vetten för avmaskning så var vi tvugna att skjuta på det, på gott och ont, för han är en jätte mysig hund och märks knappt inomhus då ligger han och sover (precis som resten av gänget).. :)

Jag har inte heller fått någon rapport om att Luna, som Panda skulle ha parat tidigare i år, har haft något löp än (skulle ha löpt i februari/mars) så jag ser heller inte någon anledning att vänta längre på henne, hon har ju nu i augusti passerat 4 år så tiden börjar ju snart rinna ut iom hon är första gångs tik.

Detta är just för att jag vägrar ha två kullar samtidigt eller fler än två kullar per år, även om i-kullen endast är en valp och kommer flytta till Lena och Sören i november, och Bell är nog på väg i löp snart oxå, och Diva i vår.

Annars har Andy hittat det perfekta huset för oss uppåt landet, det har allt som vi önskar, dessutom endast två km ifrån närmsta större stad, finns även busshållplats utanför så man kan välja att antingen gå 2 km eller åka buss.. Och två km klarar jag på 26 minuter... ;)

Två våningar + källare å tvättstuga, större tomt än vi har nu, gäststuga, bra prommis stråk mot baksidan med skog.. Just f**ing perfect!!!

(tog förresten så lång tid att skriva detta inlägg att jag loggades ut-- haha)

Återigen har tiden bara sprungit iväg och det har hunnits med en hel del här hemma..

Skogen på baksidan har rensats så nu kommer solen in på den sidan tomten och all fallfrukt har plockats bort (till hundarnas stora sorg) för nu finns inga frukt kvar på tomten som de kan snaska på (till min stora glädje)..   

   SEUCh DKUCh NoUCh (NordUCh) CIB DKKLBCh Thairghay's Avalanche

Om två veckor har jag ögonlysningstid till 3 av mina monster, denna vända är det Bell, Scottie och Frasse som står på tur.

Med båda killarna är jag ute i mycket god tid för bokningen gjordes för att de har parning inbokad i vår, Scottie vet vi kan para och Frasse är ju som bekant ett osäkert kort men han ska få göra ett försök igen är tanken, han är ju väldigt liten med sina 23 cm så han har svårt att nå upp..

Sen fick jag ett samtal häromdagen om Frasse var tillgänglig nu i höst och visst är han det (om allt är ok med ögon) för den tiken och denna tikägare känner till allt med Frasse's försök att inte riktigt nå upp..

Planen var att tiken skulle komma i löp om några veckor (lagom till efter den inbokade lysningen) men så började hon löpa lite tidigare än vi planerat.. Hoppsan.. Så det är bara att ringa på måndag och boka en akut tid hos annan veterinär..   

   Cert - Molargårdens Muskot

Med Scottie så är det ju några år sedan han parade sist, närmare bestämt föddes hans senaste kull 2009 så de har vuxit upp nu och de avkommor till Scottie som jag träffat i vuxen ålder har fått en mycket bra storlek, ingen (vad jag vet och har träffat) är större än 28 cm så det känns bra eftersom Scottie tyvärr är lite större än önskvärt.

Synd bara de flesta räknar bort honom pga storleken trots att han i övrigt är mycket bra byggd (tänk om han bara vore 2 cm mindre).

Roligt är faktiskt att trots sin storlek och avsaknad av bläs så har han aldrig fått sämre än Excellent, och har flertalet BH placeringar både i Sverige och Danmark och knipit cert här hemma i Sverige. Och under 2009 blev han dessutom 10e visntrikaste phalène hanen i Danmark på ett fåtal utställningar och där är Phalènerna bra mycket mindre än honom.. Och det tyder ju på att Scottie är en bra byggd kille..   

  Beltane vom Schwabenhof

Tooki börjar få päls nu, även om han fortfarande är rätt valpig (han är ju bara bebis med sina 6½ månader) så börjar man kunna se hur han kommer utvecklas exteriört och går i den riktningen jag önskat och hoppas..   

Han är fortfarande helt tokig denna underbara tyska pojke, med massa studs och hopp, busglimten i ögonen så finner man honom oftast bakom ryggen, antingen studsandes eller tittande på en och frågar om vi ska göra något.. Han är bara för go, tok-Tooki.  

Ryggmässigt (atrosen och låsningarna)är det som det varit det senaste månaderna, några timmar är det helt okay för att sen gå utför. Genomsnittligt kanske jag har 2 bra dagar i veckan som jag faktiskt kan göra något, men aldrig i ett svep tyvärr.. Kanske en så där två timmar om dagen om man hård-drar det. Värst är när jag vaknar, ett par timmar efter jag vaknat och när jag går och lägger mig.

Jobbigast är att faktiskt inte veta om morgondagen kommer bli värdelös (smärtmässigt) eller nästan hyffsat så jag kan stå och ta disken eller ens dammsuga vårt lilla hus.

Och det gör att man knappt kan planera att göra något, detta år har jag återigen inte kunnat ställa mina hundar (liksom förra året), jag har helt enkelt inte vågat då jag inte vet om "den dagen" kommer vara en bra dag och om jag är rörlig. Så från att ha åkt landet runt för att ställa på det mesta och även utomlands (flera gånger varje år) så har det dragits ner rejält till max tre per år, så det suger stort måste jag säga.. Tur att jag har valpköpare som istället far runt istället och visar till championat i olika saker..

Pratade förresten med min läkaren häromdagen och sjukgymnasten och fick då definitivt svart på vitt att detta är livslångt, blev lite tungt där ett tag även om jag själv insett att det kommer vara såhär (mer eller mindre) med livslång rehab.

Har trots allt ändå haft ont de senaste tre åren, fast det blivit sämre och sämre tyvärr och jag vet dessutom varför det gått stadigt neråt och det måste bli en förändring på det, trots att jag vet att på den fronten är det lönlöst, för den förändringen kommer nog aldrig ske tyvärr..

I år blir det tråkigt nog inget fira bröllopsdagen i Åre (och Åres höstmarknad)  för mig, men som sagt, jag måste utesluta saker som friska och rörliga tar för givet.. But that's life, iaf mitt liv..

Jag får istället "tvinga" maken att göra en god middag på måndag.. hehe

Dags att samla ihop min lilla trupp och bädda ner oss i sängen, för vad är bättre än den villkorslösa kärleken hundar ger.. De är de som får mig att ta mig upp ur sängen varje dag, det är de som får mig ut på promenader varje dag och röra på mig, det är de som får mig att brista ut i vrålgarv med sina upptåg de gör varje dag.. Ja, mina hundar är helt enkelt min största rehab och skulle inte klara mig utan dem, de är mitt allt..   

(tyvärr har det visat sig att vissa inte förstår det eller vägrar förstå det)